Konsten att lämna ett flygplan. The art of leaving an airplane.

 

 

 

Ett flygplan, ni känner till stressen och hela grejen med det. Först är det kö in till planet, sen är det kö i planet, sen är det barnfamiljen som trots att de specifikt begärt att få sitta tillsammans sitter på olika platser allihopa och desperat försöker byta platser, det är väskor hit och dit. Den som kommer sist in är alltid den som sitter i fönstret och så vidare. Sen har vi flygvärdinnorna, alltid leendes i sina käcka uniformer står de mitt i gången och försöker för 1000de gången förklara vad som är nödutgång och vad vi ska göra om det händer något trots att det inte är någon som lyssnar. Det går verkligen att se på dem vad de tänker när de står där och viftar med armar för att visa nödutgångarna (Ha! Jag kommer ut först!).

Sen är det start och landning och springande barn och ännu mer köer och bagaget som försvann – kort sagt ni känner igen hela grejen.

Lite för att slippa hela grejen och försöka att ta sig ur ett flygplan på ett annat sätt tog vi några få modiga chansen när den kom att hoppa fallskärm. Alltså, lämna ett plan när det ännu är i luften. Fördelen är att du slipper stå i kö för att komma ut när det landat och att du inte behöver betala om hoppet inte går bra.

Hur var det då? Att kasta sig ur ett flygplan från 4000 meter och sen snabbt falla nedåt. Lätt, förvånansvärt lätt. Vi hade alla fall snygga overaller. Det var ut ur minibussen, in i huset, säga hej till instruktören, toabesök, på med overall, på med sele, en snabb instruktion i hur vi ska bete oss (Ingen panik, lyft på benen), mot planet och sen bar det iväg. Det längsta var den 15 minuter det tog för planet att lyfta… Husen som blir allt mindre ju högre upp vi kommer, molnen som plötsligt omfamnar planet och sen dörren som öppnas. Kontroll att selen sitter fast, vaggande steg mot dörren med okänd tjeck fastspänd till ryggen, lyft på benen och sen sa det ”Swoop” – där försvann planet, där kommer molnen. 3000 meter, cirka 50 sekunder rakt ner genom moln och regn. Det var lite kallt.

Sen ut med fallskärmen, ett lätt ryck, och en långsam färd mot resans ända. Lätt som en plätt. Fick till och med höra att håret såg likadant ut efter som före…

An airplane, you know the stress and the pressure. Ticket, Passport, No liquids, screaming kids, keep an eye on your luggage. Queue to the security control, queue to the gate, queue in the airplane. The family with children who specifically asked to sit together that is spread out all over the plane and desperately tries to change seats. Its bags, ints crowded and the last person in the plane is the one sitting at the window. Then there’s the air stewardesses in their pretty uniforms they stand in the middle of the plane and tries for the thousand time to explain the emergency routines and where the emergency exits but all the think behind their fake smiles is (Ha! I’ll get out before you anyway!).

Then its the start, and the landing, and the queuing. The luggage that got lost. The personnel who all of a sudden only speaks the local jidderish. In short: You know it.

With a small reason to just jump this whole thing and to try to get out of a plane in another way we, the brave, seized the moment and decided to go parachuting. You know, leave an airplane when its in the air. The positive sides are that there’s no real queuing and if the jump goes bad you won’t have to pay.

How was it? Throwing yourself from an airplane in full speed at 4000 meters above ground to fall down towards the waiting, and closing, ground? Easy, surprisingly easy. No real challenge and at least we had slick overalls. It was: Out from the mini van, in to the house, meet instructor, put on overall, bathroom break, put on the harness, a quick instruction in how to do it (No panic and lift your legs), towards the plane and here we go. The 15 minutes up in the air, the houses that just got smaller, the clouds that embraced the plane, the opening of a door… A double-czech that the harness is harnessed alright. Uncomfortably close to a unknown czech guy, walking like a duck to the door with same czech guy tightly strapped to your back, lift the legs and then it said ”Swoop!” – there goes the plane, hello clouds (they are not fluffy). 3000 meters, ca. 50 seconds free fall through clouds and rain.

Then out with the parachute, a small break and then the easy, slow falling towards mother earth again. I even heard that my hair looked the same before and after the jump…

 

 

Annonser