Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Na Shledanou.

Na Shledanou, 

Prag är en alldeles fantastisk stad med så mycket historia, kultur och upplevelser bara en gränd eller ett gathörn bort. Från att långsamt vandra över den nästan tomma Karlsbron tidigt en morgon innan solens uppgång, att sitta i Riegrovy Sady och se solens sänka sig över slottet till att stå vid samma slott vid nyårsslaget och blicka ut över fyrverkerierna som tänds över stadens tinnar och torn.

Det är en stad som jag blott fått en glimt av allt vad den har att erbjuda nu när min tid här är slut. Efter närmare 22 månader nere på kontinenten säger jag härmed ”Na shledanou” till en fantastisk stad, en fantastisk tid och till några fantastiska läsare som varit med mig genom äventyret som det varit här nere.

Era kommentarer har lyft mitt bloggande och fått mig att vilja skriva mer än vad jag först tänkt och verkligen skrivit om mer än vad jag tänkt från början. Nu på slutet har bloggen tyvärr lidit lite av inspirations- och upptäckarlust och inte alls fått sluta på topp. Oavsett om det är bra eller dåligt så är detta det sista inlägget.

Min tid i den gyllene staden är slut och med den de ögonblick som är värda att minnas vilket innebär att jag sätter punkt för bloggen.

*Den bästa morotskakan finns på Bohe(my)a bar & Grill.

 

Na Shledanou, 

A beautiful city seated on the riverbanks of the Moldau, filled with history, culture and experiences that are only an alleyway or a street corner away. From a slow walk across the Charles Bridge at the break of dawn from sitting in Riegrovy Sady watching the same sun set behind the massive Castle complex and the St: Vitus cathedral to standing on the top of those Castle stairs at midnight on the last day of the year seeing the fireworks spread their explosions above the towers of the golden city.

It is a city of which I have gotten merely a glimpse of all it has to offer as my time here has ended. After closer to 22 months her on the continent I say ”Na shledanou” to an amazing city, an amazing time and quite a few amazing readers that has followed me through the adventure down here.

Your comments has lifted my blogging and made me write more that I originally had thought and written about more things that I had planned. As this is the end and the end has not been beautiful as the blog has suffered from lack of inspiration and adventure and has not ended as good as it maybe should have. No matter what – this is truly the last post.

My time in the golden city has ended and with it the moments worthy of being remembered. Some maybe never saw the light of the internet but no matter they will never be forgotten.

*The best carrot cake can be found on the Bohe(my)a Bar & Grill.

Prag just nu. Stans bästa morotskaka finns på en uteservering som har stängt vid regn… Min tjeckiska är inte bra nog för att förklara att det inte finns något dåligt väder…

This just in: Prague. The city’s best carrot cake is on a terrace that is closed when its raining… My czech is not good enough to explain that there is no such thing as bad weather…

Morotskaka / Carrot cake

 

Ah Morotskaka.

 

Denna är från Bakeshop – ett riktigt gott fik i de judiska kvarteren men något på den dyra sidan som ni kan se på priset på Morotskakan här… 125 CZK är ungefär samma pris som sex öl eller en hel middag på rätt restaurng.

Den är nämnd som ”The worlds best Carrot Cake” (döpt efter vad den första person som smakade Morotskakan… Jag kan väl själv säga att så bra är den inte. Den är inte ens bäst i Prag. Bakeshop rekommenderas annars, ett riktigt gott ”blanda-din-egen-lunch” fast lite på den dyra sidan som sagt.
Ah, carrot cake.

The one on the picture above is from Bakeshop – a really nice café in the Jewish quarter here in Prague although a bit overpriced. A 125 CZK for a carrot cake is equal to about six beers or a dinner at the right place.

Bakeshop themselves call it ”The Worlds best carrot cake” and it was named after their first customer who apparently had not tried that many carrot cakes before this one… Its ok I’d say but not the best in the world, not even the best one in Prague. The most expensive one – yes. On the other hand I can recommend Bakeshop as a nice but pricey place with a good ”mix-your-own-lunch” plate.

 

 

Prag, den gyllene staden med tusen spiror och en herrans massa öl. Säg öl och varje tjeck får något drömskt i blicken, om det är från minnena av sin favoritöl eller bara drömmen att brygga sitt eget låter jag vara osagt. Den här stan har fler barer/pubar/hernor än någon annan stad jag sett och alla tycks de innehålla folk även på de mest ovanliga tider.

(* En herna är som en pbu eller bar fast den har spelmaskiner och får då vara öppet 24 timmar).

Jag har tappat räkningen på alla turister som jag har fått guida till turistfällan/ölhuset/måste-stället U Fleku här i Prag. Det finns även ett ölmuseum här nere som stoltserar med 30 olika sorters öl direkt på fat. Kort sagt så älskar tjeckerna sin öl och ölen älskar tjeckerna. Det är då ett litet problem för mig då jag inte dricker öl.

Så hur rundar jag av ett blogginlägg som börjar om öl när jag inte dricker det själv?

Helt enkelt såhär:

Då det är meningslöst för mig att tipsa, rekommendera eller ranka öl och Prags alla ölställen så har jag tagit på mig något som är mycket mer min kakbit så att säga (Läs: eng. ”My piece of cake”) – jag testat lite olika Morotskakor här nere helt enkelt och ska försöka ta reda på vilken som är bäst.

Låter det smaskigt?

Prague, the golden city with a thousand towers and a lot more beer. Say ”beer” and every czech gets carried away to their favourite one or their favourite place for beer drinking or their future dreams and hopes to make their own. This place, this golden city has more bars/pubs/hernas than any other city I have ever seen and the things is that there’s always people in them no matter the hour.

(* A herna is like a pub/bar but with gambling machines which allows it to be open 24 hours).

I have lost count of all the times I have guided lost tourists to the tourist trap/beer house ”U Fleku”. There’s even a beer museum down here that brags with their 30 different kinds of beer on tap. In short: The czechs loves their beer and the beer loves the czechs. This is then somewhat of a problem for me as I do not drink beer.

So how do I wrap up a blogpost about beer when I don’t enjoy it myself? By starting drinking it I hear someone thinking.

As simple as this:

It is pointless for me to give tips about, or recommend or even try to rank the czech beers and all the places that serves it. Therefore I have decided to do something that is more my own piece of cake so to say. During my time here I have tried a few different carrot cakes and I will try to find out which is the best one (I know, the sacrifices I make for you my readers).

Sounds delicious? Stay tuned.

 

 

 

 

Ett flygplan, ni känner till stressen och hela grejen med det. Först är det kö in till planet, sen är det kö i planet, sen är det barnfamiljen som trots att de specifikt begärt att få sitta tillsammans sitter på olika platser allihopa och desperat försöker byta platser, det är väskor hit och dit. Den som kommer sist in är alltid den som sitter i fönstret och så vidare. Sen har vi flygvärdinnorna, alltid leendes i sina käcka uniformer står de mitt i gången och försöker för 1000de gången förklara vad som är nödutgång och vad vi ska göra om det händer något trots att det inte är någon som lyssnar. Det går verkligen att se på dem vad de tänker när de står där och viftar med armar för att visa nödutgångarna (Ha! Jag kommer ut först!).

Sen är det start och landning och springande barn och ännu mer köer och bagaget som försvann – kort sagt ni känner igen hela grejen.

Lite för att slippa hela grejen och försöka att ta sig ur ett flygplan på ett annat sätt tog vi några få modiga chansen när den kom att hoppa fallskärm. Alltså, lämna ett plan när det ännu är i luften. Fördelen är att du slipper stå i kö för att komma ut när det landat och att du inte behöver betala om hoppet inte går bra.

Hur var det då? Att kasta sig ur ett flygplan från 4000 meter och sen snabbt falla nedåt. Lätt, förvånansvärt lätt. Vi hade alla fall snygga overaller. Det var ut ur minibussen, in i huset, säga hej till instruktören, toabesök, på med overall, på med sele, en snabb instruktion i hur vi ska bete oss (Ingen panik, lyft på benen), mot planet och sen bar det iväg. Det längsta var den 15 minuter det tog för planet att lyfta… Husen som blir allt mindre ju högre upp vi kommer, molnen som plötsligt omfamnar planet och sen dörren som öppnas. Kontroll att selen sitter fast, vaggande steg mot dörren med okänd tjeck fastspänd till ryggen, lyft på benen och sen sa det ”Swoop” – där försvann planet, där kommer molnen. 3000 meter, cirka 50 sekunder rakt ner genom moln och regn. Det var lite kallt.

Sen ut med fallskärmen, ett lätt ryck, och en långsam färd mot resans ända. Lätt som en plätt. Fick till och med höra att håret såg likadant ut efter som före…

An airplane, you know the stress and the pressure. Ticket, Passport, No liquids, screaming kids, keep an eye on your luggage. Queue to the security control, queue to the gate, queue in the airplane. The family with children who specifically asked to sit together that is spread out all over the plane and desperately tries to change seats. Its bags, ints crowded and the last person in the plane is the one sitting at the window. Then there’s the air stewardesses in their pretty uniforms they stand in the middle of the plane and tries for the thousand time to explain the emergency routines and where the emergency exits but all the think behind their fake smiles is (Ha! I’ll get out before you anyway!).

Then its the start, and the landing, and the queuing. The luggage that got lost. The personnel who all of a sudden only speaks the local jidderish. In short: You know it.

With a small reason to just jump this whole thing and to try to get out of a plane in another way we, the brave, seized the moment and decided to go parachuting. You know, leave an airplane when its in the air. The positive sides are that there’s no real queuing and if the jump goes bad you won’t have to pay.

How was it? Throwing yourself from an airplane in full speed at 4000 meters above ground to fall down towards the waiting, and closing, ground? Easy, surprisingly easy. No real challenge and at least we had slick overalls. It was: Out from the mini van, in to the house, meet instructor, put on overall, bathroom break, put on the harness, a quick instruction in how to do it (No panic and lift your legs), towards the plane and here we go. The 15 minutes up in the air, the houses that just got smaller, the clouds that embraced the plane, the opening of a door… A double-czech that the harness is harnessed alright. Uncomfortably close to a unknown czech guy, walking like a duck to the door with same czech guy tightly strapped to your back, lift the legs and then it said ”Swoop!” – there goes the plane, hello clouds (they are not fluffy). 3000 meters, ca. 50 seconds free fall through clouds and rain.

Then out with the parachute, a small break and then the easy, slow falling towards mother earth again. I even heard that my hair looked the same before and after the jump…

 

 

Solen skiner över den gyllene staden! Medans turister traskar stekande gator mellan kokheta historiska hus tar vi oss andra, inte lika turistiska, äventyret i hand och beger oss ut mot isvatten och sandstrand.

Tidig avfärd på lördag morgon mot efterlängtad dag vid strand och flod. Vi skickar de mindre äventyrliga i buss och själva blir det fyra hjul mot flodens lockelser bakom mången hästkraft. Ner med fot och kropp i isvatten för att dras upp och surfa på vattnets vågade våg med både skidor och bräda (wakeboard). Det blev inte många krascher inte. Vattnet var alldeles för kallt för det.

Vi flyr kylan i floden mot stranden. Väl där hittar vi de mindre äventyrliga och en turnerande Havana Club bar mer konceptet, salsa, kubansk rom och köp två drinkar så får du blanda din egen mojito. Mycket uppskattat! En lång dag i solen avslutas med bils färd hem för att stupa i säng utan att ha gjort annat än solat.. konstigt att det är så lätt att bli trött av att göra ingenting.

 

The sun is shining over the golden city! While tourists walk the steaming streets between the ever-warming stone fascades of historical Prague us not so touristic people takes adventure by the throat and races for ice-cold water and sandy beach (No, not a last minute trip – just Czech Republic).

Early bird on saturday morning towards long awaited day by river and beach. The less adventurous are sent with bus and the more adventurous we take the four wheels towards the delights of the river drawn by many a horse power. A jump in, first with foot and then with body, to the ice-cold river to be pulled up and to surf on the river waves with both skis and board. No time or want for crashes as the water was below freezing.

Happy with adventure we flee the river of ice to the beach where the less adventurous have stricken camp next to beach bar. We discover a traveling Havana Rum bar with the offer of buy two drinks and get to mix your own Mojito, with them coming all the way from Cuba how can we refuse them? A long day in the sun (and a Mojito or two…) is topped off with early bed as I am strangely tired for someone who has done nothing but nothing all day long.

 

Hej!

Vad gör du nu för tiden?

Varför hör du aldrig av dig?

Det var alldeles för längesen vi sågs.

Ni bubblar av frågor och jag svarar inte.

Efter stora påtryckningar vaknar bloggen ur sin vårlånga törnrosasömn och stiger likt Fågel Fenix ur askorna för att berätta om den tid som varit och den tid som kommer att vara.

Bloggen vill främst tacka alla sina kommentatorer och läsare som skänker den så mycket glädje och nöje.

Vad har då skett som ni inte riktigt meddelats om? Europa på fyra hjul, hopp med lite fallskärm, konsert med levande mobiltelefoner och ett alldeles fantastisk besök upp långt norr där solen aldrig går ner och sommarnatten aldrig tar slut (plus en massa mygg).

Uppdateringar kommer (Mer än en var tredje månad!).

 

Hello!

This wasn’t yesterday exactly.

Not even the day before that.

Its been a long time coming.

An all too long time gone by.

After a small deal of pressure the blog has awakened from its sleep of Spring and like the Phoenix rising from the flames the blog has awoken to tell of the time that has been and the time that is still to come.

First and foremost the blog wishes to extend its sincere thanks to all its commentators and readers that brings it so much joy and happiness.

What has now happened that you might not have been informed about? What about Europe on four wheels, jump with a small parachute, a concert with living mobile phones and a fantastic visit up to the far north where the sun never sets and the summer night never ends (plus a whole lotta mosquiots).

Updates will follow (more than once every quarter!).

In a real Crossfit Spirit I have decided to explain why I go to Crossfit Praha.

As in why I three to four times every week through, rain, snow, sunshine and and storms drag myself to a desolate gym that is spartan with no machines, no mirrors, no egos and only one shower (sometimes with warm water). Where I am paying to drag, lift and carry heavy weights while I do jumps, squats, lunges, push-ups, pull-ups and god (that is Mr. Z for the rest of you) knows what. For a training regime we voluntarily drag ourselves through as fast as possible while we can barely breath, stand or keep running although we keep trying until we are done. Giving up is not an option. All this muscle pain, muscles screaming for air, heart beating so hard it almost jumps out of the rib cage while I know that I have ”only” (that is with 30 kilos), 40 thrusters, 10 burpees, 40 box-jumps, 10 burpees, 40 push-press and 10 burpees until I am done. While I know that tomorrow won’t be any easier.

Why then? Because I want to:

– Look better

– Perform better

– Feel better

Naked!

 

Oh, and we also have a very cute dog….

8 veckor.

Det är tiden som passerat mellan en lördag i januari och en lördag i mars. Det är också den tid mitt gym har haft en tävling i att komma-iform-till-sommaren-stil där det handlar om att äta rätt, träna rätt och sova rätt. Själv har jag deltagit utom tävlan. Dels för att jag insåg rätt tidigt att jag inte skulle ha någon chans att vinna och dels för att det är en fantastisk rolig grej och en utmaning. Att ändra sin egen kosthållning till den milda grad att jag undviker allt vad potatis, ris, pasta och framför allt sötsaker heter.

Det var alltså 9 veckor sen nu. Hur det var?

Det var en utmaning, från början att radikalt ställa om mina kostvanor från mycket, pasta, ris och en del snabbmat till en strikt diet med egentligen bara kött och grönsaker. Personligen så fick jag ett uppvaknande av hur mycket ”dålig” mat jag åt och hur lätt det var att stoppa i sig små sötsaker som lite choklad, godis eller annat när jag var hungrig.

Med tiden så blev det lättare, jag fick ta in fler mellanmål med frukt och yoghurt samt äta mer när jag åt på mer regelbundna tider. På plussidan så har jag insett att min Paleolitiska diet har låt mig behålla mina energinivåer jämnare över dagen och även om jag äter mig mätt så är jag aldrig sprickfärdig som det har varit ibland med pasta, ris och snabbmat. Sen att jag lyckades öka mina prestationer ordentligt i gymmet och må bättre än vad jag gjorde tidigare är en rolig effekt av det hela.

Tävlingen tog som sagt slut för en vecka sen. Hur jag firade att det var över?

Med socker, godis, kakor, snabbmat i mängder och magont. Helt klart hade jag lärt  min kropp från att gilla modern mat fylld med tillsatser och färgämnen. Reaktionen blev sockerchock och ett sötsur som kom som ett brev på posten.

Det är å andra sidan skönt att tävlingen är över så jag kan äta en tårta om någon fyller år, eller glass eller nått annat utan att känna dåligt samvete över det. Även om jag vet att det inte är bra för min kropp att äta allt sött, sockrigt, chokladfyllt som jag gjorde tidigare. Det leder inte till någon lycka, jag blir bara mer hungrig nästan direkt efter jag ätit chokladbiten och den sätter sig bara runt magen.

Då jag sovit tidigt och kunnat sova ut ända till 8-9 på helgerna har jag haft hela dagarna på mig att utforska Prag istället för att komma hem där vid 8-snåret och tillbringa dagen i sängen tyckandes synd om mig själv och vilja bränna upp mina kläder som luktar rök, rök och mer rök. Naturligtvis tog jag då chansen att hinna före pensionärerna till lördagens Saluhall med färsk frukt som öppnade redan 08… (även om vi inte var där före 09 – nån måtta får det vara) och efter en lång fika med en inte alls speciell morotskaka var dagen bara barnet så det blev en sväng till Naturhistoriska Muséet högst upp på Václavské namesti också.

Där har de en imponerande stensamling med stenar från alla världens hörn och några från yttre rymden (fast efter några hundra olika stenar i alla dess former så blir det lite, tungt?). Så har du ett stort stenintresse rekommenderas museet varmt. Annars går det också att se utställningarna över Tjeckien/Tjeckosolovakien/Slovakiens historia (helt på tjeckiska).

Nu blir det sömn och uppladdning för morgondagens gym, jag ser ju att andra blygare håller full fart med triathlon och tävlingar mest hela sommaren så strand 2011 – här kommer jag med!

 

Ishockey!

Då jag själv är något av ett passionerat ishockeyfan och nationalsporten här nere på kontinenten är ishockey så ter det sig konstigt att jag inte tagit mig iväg till rinken tidigare. Sagt och gjort. I torsdags var det dags för den andra kvartsfinalen mellan Slavia Prag och Karlovy Vary. Med spänning såg jag fram mot att se vad Tjeckien har att erbjuda i ishockeyväg.

Den gula linjen mot Českomoravská och vi följde den lilla strömmen av människor mot den stora nya O2 arena. Arenan byggdes själv till 2004 års världsmästerskap och är en produkt sprungen ur de tre raka tjeckiska gulden i ishockey där i skarven mellan 1900-tal och 2000-tal. Själva arenan är en sk. multi-sport arena med plats för 18000 åskådare som mest.

As I myself is somewhat of a passionate fan of the game of hockey and the national sport down here on the continent is Ice-Hockey it must seem kinda funny that I have not seen a game yet. The time had come. On thursday the schedule said that the second game of the quarterfinals between HC Slavia Praha and Karlovy Vary and I decided to go. It was with excitement I looked forward to see what Czech Republic has to offer in the way of hockey.

The yellow line towards Českomoravská and following the small stream of people heading for the big O2 arena. The arena was constructed for the 2004 World Championship and was a direct result of the golden age of czech hockey when they won three straight gold medals in the last years of the 20th century. The arena itself is used for different activities and seats 18000 people as maximum.

Trots sin stora kapacitet var majoriteten av stolarna tomma och raderna fylldes av springade barn som ville se sina idoler vandra ut till isen (till höger på bild). Jag hade trott att en kvartsfinal skulle dra mer folk men om det var över 6000 åskådare så blir jag överraskad.

Despite its large capacity the majority of the seats in the arena were empty and the rows were instead filled with kids running around wanting to see their idols walk to the ice (on the right side of the picture).

Själva matchen var inte alldeles för imponerande då det saknades struktur och inget av lagen tycktes ha en riktig plan för hur de skulle spela. Det syntes också att lagen hade mötts kvällen innan. Något typiskt tjeckiskt var å andra sidan de knappt påklädda, och frysande, unga flickor (de var inte över 16) som två gånger var period hade till uppgift att sopa bort lite snö runt målen.

Det var kul och även spännande ibland och kanske är det värt en andra chans om något av lagen från Prag tar sig till finalen. Annars så är det också ett Världsmästerskap i Bratislava i maj men då Sverige spelar ute på landsbygden och biljettpriserna är ungefär 10 gånger så höga som en vanlig tjeckisk ligamatch så kan det få vara kvar på min ”att-göra-lista” ett par år till.

The game itself was not at all impressive as it lacked a bit of structure and not team seemed to have a really great game plan. It showed that the teams had played the first game just the evening before. Something typically czech was the barely dressed, and freezing I might add, young girls (no more than 16) who about twice every period came out and swept up some snow by the goal.

It was fun and exciting at times and maybe I will give it a second chance if I any of the Prague teams gets to the finals. As for hockey, there is a World Championship in Bratislava, but as Sweden plays in the outbacks and the ticket prices are about 10 times as high compared to a regular czech league game.. That might be on the to do list for a couple of years still.